På sajter online för peer-to-peer (P2P) lending kan användare låna pengar av varandra. En stor del av de lån som önskar och ges är mikrolån. Många av dessa sajter gör inte någon UC innan ett lån beviljas.
Peer är ett engelskt ord som betyder ungefär “jämlike” och tanken med lånesajter som bygger på P2P är att människor världen över ska kunna låna ut pengar till varandra utan att behöva träffas. Ibland kallas det för P2PL vilket är en förkortning av peer-to-peer lending.
Hur fungerar det?
Det flesta sajter för P2PL fungerar enligt samma princip:
- Den som vill låna pengar lägger upp information om sig själv och lånet. Här går det vanligen att se bland annat hur stort lån som önskas, vilken återbetalningstid som önskas och vad pengarna ska användas till.
- Människor som är intresserade av att låna ut pengar läser de tillgängliga låntagarprofilerna och väljer om det är någon eller några de vill erbjuda ett lån.
- Räntesatsen sätts genom ett omvänt auktionsförfarande, där långivare kan konkurrera med varandra om specifika låntagare genom att erbjuda låntagaren den lägsta räntan.
Det rör sig vanligen om osäkrade lån, där långivaren inte har någon form av garanti för att lånet återbetalas. Det är upp till långivaren att avgöra vilka risker denne vill ta med sina pengar. Långivare som är intresserade av att låna ut större belopp väljer vanligen att sprida sina risker genom att bevilja många små mikrolån till olika låntagare istället för att lägga alla sina ägg i en korg.
På många sajter finns system som är tänkta att underlätta för långivaren när denne gör sin riskbedömning. Det kan till exempel finnas betygsystem där tidigare långivare ger låntagare betyg och omdömen. På vissa sajter kan man koppla sin låntagarprofil till sina profiler på sociala media (Facebook, Instagram, Twitter, etc).
På vissa P2PL-sajter kan man som låntagare göra olika saker för att bekräfta den information man angett, till exempel skicka in identitetsuppgifter, bevis för att man är bosatt i det land man angett, inkomstbevis och så vidare. Det kan också finnas möjlighet att verifiera att det bankkonto man har angett verkligen är ett bankkonto som står i det egna namnet. Dessa steg är vanligen inte obligatoriska, men kan göra att låntagaren ökar sin chans att erbjudas lån till förmånlig ränta.
Administration
De flesta sajter för P2PL tar hand om administrationen av lånet. Långivaren skickar alltså inte några pengar direkt till låntagaren, och låntagaren betalar inte tillbaka direkt till långivaren. Istället sker alla inbetalningar och utbetalningar via P2PL-företaget. Vissa företag möjliggör att man lånar och betalar tillbaka pengar i bitcoin.
Detta innebär flera fördelar, bland annat är det enklare för P2PL-företaget att stänga av medlemmar som beter sig bedrägligt och ge låga betyg till medlemmar som till exempel är sena med sina inbetalningar. Eftersom P2PL-företaget vet exakt vilka inbetalningar som har skett och när behöver det inte försöka medla i situationer där ord står mot ord.
Affärsmodellen för P2PL-företag innebär vanligen att de tar ut en avgift från låntagaren i samband med att denna får ett lån utbetalt till sitt konto. P2PL-företaget drar av sin avgift innan pengarna förmedlas vidare från långivaren till låntagaren.
Vissa P2PL-företag tjänar extra pengar genom att erbjuda kringtjänster på sin sajt eller visa annonser för andra företag.
Utveckling
Det var i mitten av 00-talet som trenden med mikrolån via P2PL-sajter började ta fart, bland annat tack vare banbrytande företag som Zopa i Storbritannien och Prosper och Lending Club i USA. I Sverige var det Trustbuddy, lanserad år 2007, som tog på sig ledartröjan för P2P-mikrolån på den svenska marknaden. På Trustbuddy fick varje lån bestå av maximalt 10 000 kronor, och de allra minsta bestod av 500 kronor.
En av de första aktörerna som aktivt ansträngde sig för att länka ihop mikrolångivare och mikrolåntagare i olika länder via P2PL var Zidisha, som hade sin bas i USA. Det fanns redan lånesajter som Kiva som förmedlade internationella mikrolån, men de fungerade inte som Zidisha utan samarbetade med mikrofinansorganisationer i mottagarländerna och inriktade sig helt och hållet på låntagare i länder med låg BNP och utbredd fattigdom.
Under första halvan av 2010-talet har vi fått se P2PL-branschen mogna, växa och utvecklas i olika riktningar. Till exempel har företag som RateSetter experimenterat med att sätta upp säkerhetsfonder för att kunna erbjuda långivare ett visst skydd mot låntagare som inte betalar tillbaka som avtalat.
P2PL-branschen började också uppmärksammas av media, politiker och den traditionella finansbranschen, och år 2013 inledde den studentinriktade P2PL-sajten SoFi ett samarbete med Barclays och Morgan Stanley som gjorde det möjligt att skapa finansiella instrument (obligationer) som byggde på P2P-studentlån. Året innan hade den brittiska regeringen lovat att investera £100 miljoner i småföretag via alternativa lånekanaler, inklusive P2PL-sajter.